CP
Publicerat den: 2012-06-06 @ 21:49:31 |
Livet
Nu är jag här igen. I bloggvärlden. Jag måste ju ha något att göra nu när jag är sjukskriven. Japp, det som inte får hända har hänt. Det som bara händer alla andra och aldrig en själv. Det har hänt. Och jag är så jääävla förbannad. FAAAAN! Helvete. Kom på att det kan vara bra att skriva ur sig all ilska man har. Ja, jag kan ju inte direkt slå ut den mot en boxningssäck. Jag kanske ska berätta vad det är som har hänt. Det är min arm som är fucked up. Helvetes jävla arm! Jävla trappa! Jävla larm!
Det var en vanlig jävla måndag. Den 14 maj för att vara exakt. Och jag började jobba 13 för ovanlighetens skull. Och skulle slippa stänga. Värsta drömdagen. Trodde jag ja. Börjar gå ner från lunchrummet när det är ungefär 5 minuter kvar tills jag börjar. Då händer det. Då går larmet. På den där jävla dörren som bara jag vet hur man stänger av. Jävla skit. Så jag börjar springa såklart. Fort. Jävligt fort. Ner för trappan. För fort. Känner från början att det kommer gå åt helvete. Försöker springa fortare för att kommer ner fortare. Känner hur jag flyger ner. Faller 3-4 meter. Allt blir svart. Vaknar upp och ser min armbåge. Den ser inte ut som den ska. Får panik, skriker, hör andra skrika. Chefen kommer skrikandes. Jag gråter. Skriker. Gråter. Skriker. Ligger där i säkert 20-30 minuter innan ambulansen kommer. Innan polisen kommer. Får morfin. Åker uppochner för en rulltrappa. På en bår. Ut på Drottninggatan. Ser hur allt folk stirrar. In i ambulansen. Och så åker vi. Till St Görans.
Det visade sig att ena benet i underarmen, det som går upp till armbågen, har gått av. Precis under armbågen. Så lilla biten som var kvar, hade åkt upp. Skönt va?
Så nu, tre veckor och en operation senare, sitter jag här. Med ett ärr stort som en fotbollsplan. Eller okej, men det är iallafall 15 cm. Minst. Ont har jag också. Ibland. Och kan knappt röra den. Måste träna den hela jävla tiden och varje gång jag gör det blir ja alltid lika ledsen. Det känns som att den aldrig kommer bli bra igen. Att jag inte kommer kunna simma normalt i Grekland. Att jag inte kommer kunna sätta på mig bikinin. Att jag inte kommer kunna sätta upp håret. Eller sminka mig. Eller föna håret. Platta håret. Det känns som det iallafall.
Hur som helst så är jag sjukskriven till den 22 juli. Och har semester den 23 juli - 19 augusti. Så det blir ett jävla sommarlov. En månad mer än ett sommarlov. Och jag är redan jäääävligt uttråkad. Så ligger det till. Undrar vilka som hittar hit och orkar läsa det här. Jag bryr mig inte. Jag är bara glad över att jag har fått skriva av mig allt det här. Känns lite bättre. Faktiskt.
Det visade sig att ena benet i underarmen, det som går upp till armbågen, har gått av. Precis under armbågen. Så lilla biten som var kvar, hade åkt upp. Skönt va?
Så nu, tre veckor och en operation senare, sitter jag här. Med ett ärr stort som en fotbollsplan. Eller okej, men det är iallafall 15 cm. Minst. Ont har jag också. Ibland. Och kan knappt röra den. Måste träna den hela jävla tiden och varje gång jag gör det blir ja alltid lika ledsen. Det känns som att den aldrig kommer bli bra igen. Att jag inte kommer kunna simma normalt i Grekland. Att jag inte kommer kunna sätta på mig bikinin. Att jag inte kommer kunna sätta upp håret. Eller sminka mig. Eller föna håret. Platta håret. Det känns som det iallafall.
Hur som helst så är jag sjukskriven till den 22 juli. Och har semester den 23 juli - 19 augusti. Så det blir ett jävla sommarlov. En månad mer än ett sommarlov. Och jag är redan jäääävligt uttråkad. Så ligger det till. Undrar vilka som hittar hit och orkar läsa det här. Jag bryr mig inte. Jag är bara glad över att jag har fått skriva av mig allt det här. Känns lite bättre. Faktiskt.
